Julen var inget särskilt i år faktiskt. Jag orkade bara inte lägga ner tillräckligt mycket tid på att göra den till något speciellt heller.

Jag berättade för mamma om panikångesten. Såklart så trodde hon mig inte. Inte pappa heller. Det gör de aldrig när jag försöker berätta hur jag känner mig. Aldrig att jag mår dåligt, nejnej. Men dom får gärna tjata på om hur ont de har i sina fötter, ben, armar och övriga leder. Mig är det ju inget fel på?!

Äntligen är Lucia över, i alla fall något mindre att oroa sig över. Det närmar sig jul och panikångesten slår till igen. Hjärtklappning, svettningar, stickningar - ibland vill jag bara sluta, ge upp allting. Har sovit i stort sett hela helgen. Liksom inte orkat göra nånting annat. Undrar om det har med själva julen att göra eller med allt i skolan. Det sociala står still just nu, det är som att någon har knäppt på en offknapp och alla har fryst i sina rörelser. Det är bra att jag håller mig sysselsatt på annat håll så behöver jag inte tänka så mycket på vissa personer.

Det gick bra i alla fall, det som jag fruktade över i föregående inlägg. Som tur var lyckades jag få med mig en vän som moraliskt stöd, en av de få vänner jag har i dagens läge.

Imorgon ska jag träffa dig. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE. Allra minst av allt. Varken du eller jag har några ursäkter att be om så det känns bara som att det kommer att sluta i katastrof.

Men jag måste dit, för jag måste visa mig stark. Jag ska knuffa bort dig. Det är inte jag som behöver ändra mig, det är du och tänker du inte göra det så därför ska du bort.

Jag är rädd för att bli kär, rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att någon ska bli kär i mig, rädd för att såra någon.

Är man hellre sårad eller den som har sårat?

Äntligen. Det som behövdes sägas har blivit sagt, efter ett års väntan har vi äntligen kommit fram till ett slut. Och nu är det över, al Fine. Och vad nu? Jag mår så underbart bra! Utan dig och allt. Jag känner mig stark och det känns som att jag har världen på min sida. Allt blir så bra nu. Jag har inget att vara ledsen för längre, för du finns inte, du är död för mig nu.

Det enda som fattas nu är att du flyttar långt långt bort.

Nu ska jag bara skriva om framtiden och aldrig mer tänka tillbaka med längtan på den tiden vi hade tillsammans.

Jag älskar mig själv!

Väldigt poetiskt avslutat där btw.

Jag försökte riva muren, jag försökte tala ut. Jag försökte nå dig, men det var svårt att höras genom murens tjocka vägg. Kanske jag lyckades nå dig lite grann, men i slutändan byggde jag bara på muren mer.

Är det fel att våga tala om sina känslor i Sverige? Tydligen eftersom alla blir så jävla skrämd när någon gör det. "Jag orkar inte ta diskussionen" - Nähä, men när orkar du då? För det MÅSTE du. Jag måste få veta.