Jag vet inte varför, men jag hoppas fortfarande på dig. Jag vet att det är försent, så försent som det kan bli. Jag hoppas alltid på att råka stöta på dig. Jag hoppas att du ska erkänna vilken idiot du varit och be om förlåtelse. Jag vill inte hoppas, jag vill verkligen inte göra det. Men det gör jag.

Jag känner mig patetisk ibland. Jag är nog lite patetisk och som vanligt alldeles för naiv.

Imorgon ska jag träffa dig. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE. Allra minst av allt. Varken du eller jag har några ursäkter att be om så det känns bara som att det kommer att sluta i katastrof.

Men jag måste dit, för jag måste visa mig stark. Jag ska knuffa bort dig. Det är inte jag som behöver ändra mig, det är du och tänker du inte göra det så därför ska du bort.

Jag försökte riva muren, jag försökte tala ut. Jag försökte nå dig, men det var svårt att höras genom murens tjocka vägg. Kanske jag lyckades nå dig lite grann, men i slutändan byggde jag bara på muren mer.

Är det fel att våga tala om sina känslor i Sverige? Tydligen eftersom alla blir så jävla skrämd när någon gör det. "Jag orkar inte ta diskussionen" - Nähä, men när orkar du då? För det MÅSTE du. Jag måste få veta.

Fan, jag saknar ju dig. Den bräckliga muren jag byggde upp mellan oss är redan påväg att falla och det känns som att jag själv kommer att hjälpa till att riva den. Jag klarar mig inte utan dig längre. FAN.

Ju mer jag är ifrån dig, desto mer besatt blir jag. Det har tagit mig hårt, jag skäms över mig själv. Jag känner mig så jävla patetisk. Jag vill inte vara som andra.Men ändå minns jag hur vi satt i din soffa, bara satt och tittade på TV tätt, tätt tillsammans. Vi sa ingenting till varandra, det behövdes inte. Jag bara kände att vi fick kontakt, vi var ett och det skulle vara vi mot världen i evigheters evighet.Frågan är nu om du någonsin kände likadant. Jag vågar inte hoppas på det. Jag vill glömma, för det gör för ont att minnas. Det finns alldeles för många minnen. Men minns du?Jag är ett dammoln. Jag vill glömma att du finns, att du någonsin funnits. Jag vill glömma allt vi gjorde tillsammans. Jag älskar dig så jag hatar dig. Försvinn.

En gnista, ett hopp, en sekund. För en sekund trodde jag att du fanns där, att du var på riktigt. Men det var ett misstag. Jag vill så gärna älska dig men jag tvingar mig själv att låta bli. Jag vet att det enda du bryr dig om är dig själv och du kan inte längre vara en del av mitt liv om du gör så. Vi kan inte vara vänner på det här viset längre. Jag trodde allt skulle bli så mycket lättare i höst nu när vi skulle gå skilda vägar. Men hur det nu än är så stöter vi på varandra allt oftare och jag gör saker som jag kommer att ångra. Länge har jag tvivlat, alltför länge. Jag behöver antingen en ny början eller ett slut.
Eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få en ny början så är det slut.