"Jag vill inte ha dig men jag vill inte att någon annan ska ha dig heller" - det är nog bland det mest sanna som någonsin sagts. Jag vet att jag förmodligen inte hade något med saken att göra men jag får faktiskt lust att hämnas litegrann.

I långa perioder var det du och jag mot världen. Galna påhitt, utflykter, vi hade tro och lärde av varandra. Men en lång tid har gått sedan dess, du och jag gick skilda vägar för flera år sedan. Det var självklart inte våran avsikt att ta avstånd från varandra bara för att vi valde olika saker i livet utan det kom av sig självt. Jag försökte hålla kontakten i början men när du aldrig svarade så gav jag upp. När du helt plötsligt hörde av dig igen blev jag självklart glad över att kunna träffas igen och ett tag trodde jag nästan på att allt kunde bli som förut. Men när du hade fått vad du ville ha av mig hörde du inte av dig längre och svarade inte heller när jag frågade om vi skulle ses. Så har det pågått i flera år nu, du har hört av dig och jag har ställt upp med förhoppningar om att du och jag kunde bli lika bra vänner som förut igen. Du bara tog och tog, men gav aldrig något tillbaka. Förstår du inte att jag inte har något kvar att ge dig nu?

      Det är därför som jag på senare tid inte har svarat när du ropat på mig. Jag har inget att ge dig längre, om jag skulle gå till dig skulle jag komma tillbaka lika tomhänt som jag gick. När jag träffade dig senast var du upprörd. Du kramade mig och sa "Du är den enda jag har kunnat lita på i hela mitt liv". En vän man kan lita på är en vän man ska vara väldigt rädd om, så tänker åtminstone jag. Tyvärr kan jag inte lita på dig längre. Det slog mig att det var otroligt längesedan som du och jag verkligen fungerade. Ingenting blir någonsin som det har varit förut och det gäller även dig och mig. Jag skulle behöva säga detta direkt till dig egentligen, det känns som att det är nu eller aldrig. Men som vanligt bryr jag mig alltför mycket om dig för att våga uttala de här orden. Det är slut.