1. Läsa mer skönlitteratur
2. Vara mer glad
3. Göra fler saker som är givande för sinne och själ
4. Spara mer
5. Lägga fram uppsatsen

"Hur ska det gå? Jag orkar inte mer."

Jag skrattade åt mig själv idag. Kom att tänka på att jag undrade hur jag skulle orka när jag började min kandidatutbildning. Trodde jag var skoltrött. Jag visste inte innebörden av ordet "skoltrött" då. Nu sitter jag här 4,5 år senare och ställer mig själv samma fråga: Hur ska jag orka?

"Vill du vara med på en utmaning?", frågade jag min sambo senast i morse. Det hände per automatik att mitt liv kom att styras upp kring utmaningar. Projekt. Saker att lägga till på mitt CV. Det blir svårare och svårare. Till sist kvarstår frågan: När tar det slut?

"Hur ska det gå? Jag orkar inte mer", viskade jag.

"Du är stark. Var stark."

Jag hittar snart tillbaka till det som brukade vara jag.

Här sitter jag, hemma från jobbet för att jag blev rädd att vara smittad av ebola i morse. För att jag har ätit torkat viltkött från Afrika som en krasslig kvinna bjöd på. Men eftersom jag av någon anledning tänker 100 gånger klarare när jag sitter ensam hemma. Nåja, kanske inte vad gäller min egen hälsa, jag är nu rätt säker på att jag inte har ebola. För ett par år sedan var jag dessutom helt säker på att jag hade fått HIV, men det visade sig också vara fel. Hur som helst har jag fått lite tid över till att fundera på annat.

De senaste dagarna har jag blivit påmind om åren 2007-2010. Det började 2007. Att komma över och komma runt vad de gjorde mot mig. Året 2007 är det året som jag är minst stolt över i hela mitt liv. Vad de gjorde med mig, fick mig att göra. När jag hamnade i ett nytt sammanhang, utan dem, stannade jag hemma från skolan. Jag gav upp. Tänkte att det inte skulle märkas att jag var borta. Jag har kommit över det och runt det och lagt det bakom mig. Min vän försöker göra samma sak. Jag hoppas hon har gjort det. Jag tror hon har gjort det. Vi pratar ofta om det, vilket får mig att känna mig patetisk som egentligen orkar ta deras namn i min mun. Som orkar i smyg kolla deras Facebook- och Instagram-profiler.

2007 blundade min ilska för problemet, vilket gjorde att problemet började uttrycka sig på annat vis. Eftersom jag precis läste ett gammalt inlägg om att jag inte orkade ta hand om min vän mer inser jag nu att det var de som tärde på oss.

När jag väl hade kommit över och runt det lät jag hela mitt liv kretsa kring den som jag för tillfället var förälskad i. Därav rubriken. Och när saker inte gick som jag ville, då var det katastrof. Livet var ett fiasko. Jag var ett fiasko. Den där paniken, varför skulle inte jag vara som alla andra, varför skulle det bara vara jag som var så otroligt ensam, som alltid hade varit det och som för alltid skulle bli det? Jag önskar att någon hade sagt det till mig då. Sagt att det löser sig. Du kommer inte att vara ensam. Skitsamma om du är det nu. Du får vara ensam. Du har tiden.

Jag vet inte hur mycket det hade hjälpt. Kanske ärren inte hade suttit lika djupt. Kanske hade jag kunnat sagt "Hej", förrförra veckan på bussen, istället för att låtsas som att vi inte kände varandra, vände bort huvudet för att kyssa min nuvarande sambo. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag vill att det ska gå bra. Men ärren sitter kvar, och jag hoppas fortfarande på att se en bruten relationsstatus. Liksom för hans efterföljare. Brutna relationsstatusar.

Men det finns en sak som sitter kvar. Som jag är livrädd för. Det blev inte bättre för att jag såg att vi nu bor i samma stad. Där är fortfarande sår och det rörs om i dem då och då. Vi har inte avslutat.

Well, det här blev ett otroligt splittrat inlägg som kom att handla om allt möjligt. Det får väl vara.

Det var längesedan nu. Jag har sannerligen befunnit mig i ett hav av lycka. Tror jag? Slagen har varit borta länge. Jag har inte behövt ligga vaken en endaste natt med ett hjärta dansandes i otakt och den upprepade känslan av att jag dör. Jag har mycket att tacka honom för. Och mycket att hålla fast vid.

Men i takt med att min ensamhet har avlägsnat sig har något annat växt sig starkare. Egentligen har det funnits där länge, ända sedan jag insåg att jag var bra på något. Tävlan. Jag tävlar med mig själv. I början som en sport och lycka när jag nådde målet. Men nu? Det växer som en svart klump i mitt bröst. Det svider. Försvinner sällan. Fler och fler saker förbinds till förpliktelser och med förbindandet växer det svarta. Så mycket att jag oroas för att snart pryda löpsedlar med "Hon fick hjärtinfarkt - vid 22 års ålder". För det är det också. Slagen har kommit igen. Inte lika mycket. Än. Jag bannlyser dem från att komma.

Jag har pressat mig själv. Tävlat med mig själv. Aldrig tillåtit mig själv att ta snedsteg. Aldrig varit en fri och otämjd ungdom. Kämpat hårt för att ta mig in på en knappt existerande arbetsmarknad. Det börjar lätta känner jag nu. Men jag undrar, kommer det någonsin att ta slut? Eller kommer jag bara hitta nya sätt?

Tankarna kommer när jag sitter på tunnelbanan. Inser att jag inte har pratat med en människa idag. Bara väldigt kort med mamma. Vill gråta, bryta ihop och tjuta åt alltihop. Men måste vänta till jag kommer hem. Tio minuter in i träningspasset blir jag trött. Jag orkar inte. Mot slutet är jag nära att behöva avbryta. Kroppen säger ifrån. Börjar tveka på om det är en bra idé att vara ensam hemma. Men jag är alltid ensam hemma. Inte ensam, men ensam ändå. Jag lyckas ta mig hem. Tänker i rulltrappan att det är likabra att gråta och tjuta när jag kommer hem och inte stapla mina problem på lagret. När jag kommer in genom dörren kommer det inte ut någonting. Jag hoppas att det kommer ut här. 

Eftersöks. Är det inte där jag borde vara nu? Eller att det borde vara i mitt huvud åtminstone. Istället lever jag i samma gamla verklighet, ungefär. Ändå har jag idag lättare att säga saker och göra saker som jag kände olust inför tidigare. Med andra. Beror det på personen eller på min egna personliga mognad? Nu gör jag det här som jag sa åt mig själv att inte göra. Tänka.

Två månader har snart gått och nu börjar minnena komma tillbaka. Jag var där. Jag levde där en gång. Jag levde det livet. Men var det egentligen så annorlunda? Små praktiska saker som skiljde sig, javisst. Jag förstod inte språket, jag hade en annan hudfärg. Det var nog det som var annorlunda. Det var jobbigt. Har inte orkat bearbeta alla minnen. Verkligen lägligt att de ska komma några dagar innan det stora livsavgörande. Tänker stänga dörren tills allt är över. I sommar har jag tid. Tid är allt jag har, resten av livet.

Lite så känns det ju. Bara gå härifrån, lämna mig ifred. Nej, det gör ni inte. Så jag tänker rymma. Rymma där jag tror att något finns. Ack, så naivt av mig. Men rymningen, den ska vara välförtjänt.

Vill ha snus. Och Cola zero. Dö.

Jävla låtsasgrejer egentligen. Vem bryr sig om vad jag tycker och vad du tycker? Kärlek är det enda som finns på riktigt. Det är det som gör oss levande. Eller flaskan, för den delen. Jävla skitgrej. Vad fan är det jag letar efter? Jag hittar sex, jag hittar pengar, jag hittar sprit. Kärleken finns, men inte utan något av det andra.