Här sitter jag, hemma från jobbet för att jag blev rädd att vara smittad av ebola i morse. För att jag har ätit torkat viltkött från Afrika som en krasslig kvinna bjöd på. Men eftersom jag av någon anledning tänker 100 gånger klarare när jag sitter ensam hemma. Nåja, kanske inte vad gäller min egen hälsa, jag är nu rätt säker på att jag inte har ebola. För ett par år sedan var jag dessutom helt säker på att jag hade fått HIV, men det visade sig också vara fel. Hur som helst har jag fått lite tid över till att fundera på annat.

De senaste dagarna har jag blivit påmind om åren 2007-2010. Det började 2007. Att komma över och komma runt vad de gjorde mot mig. Året 2007 är det året som jag är minst stolt över i hela mitt liv. Vad de gjorde med mig, fick mig att göra. När jag hamnade i ett nytt sammanhang, utan dem, stannade jag hemma från skolan. Jag gav upp. Tänkte att det inte skulle märkas att jag var borta. Jag har kommit över det och runt det och lagt det bakom mig. Min vän försöker göra samma sak. Jag hoppas hon har gjort det. Jag tror hon har gjort det. Vi pratar ofta om det, vilket får mig att känna mig patetisk som egentligen orkar ta deras namn i min mun. Som orkar i smyg kolla deras Facebook- och Instagram-profiler.

2007 blundade min ilska för problemet, vilket gjorde att problemet började uttrycka sig på annat vis. Eftersom jag precis läste ett gammalt inlägg om att jag inte orkade ta hand om min vän mer inser jag nu att det var de som tärde på oss.

När jag väl hade kommit över och runt det lät jag hela mitt liv kretsa kring den som jag för tillfället var förälskad i. Därav rubriken. Och när saker inte gick som jag ville, då var det katastrof. Livet var ett fiasko. Jag var ett fiasko. Den där paniken, varför skulle inte jag vara som alla andra, varför skulle det bara vara jag som var så otroligt ensam, som alltid hade varit det och som för alltid skulle bli det? Jag önskar att någon hade sagt det till mig då. Sagt att det löser sig. Du kommer inte att vara ensam. Skitsamma om du är det nu. Du får vara ensam. Du har tiden.

Jag vet inte hur mycket det hade hjälpt. Kanske ärren inte hade suttit lika djupt. Kanske hade jag kunnat sagt "Hej", förrförra veckan på bussen, istället för att låtsas som att vi inte kände varandra, vände bort huvudet för att kyssa min nuvarande sambo. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag vill att det ska gå bra. Men ärren sitter kvar, och jag hoppas fortfarande på att se en bruten relationsstatus. Liksom för hans efterföljare. Brutna relationsstatusar.

Men det finns en sak som sitter kvar. Som jag är livrädd för. Det blev inte bättre för att jag såg att vi nu bor i samma stad. Där är fortfarande sår och det rörs om i dem då och då. Vi har inte avslutat.

Well, det här blev ett otroligt splittrat inlägg som kom att handla om allt möjligt. Det får väl vara.