Jag har en vision: om nitton år kommer jag att sitta i soffan om kvällarna tillsammans med sju katter och ett glas rödvin. Jag kommer att sitta där och se gamla filmer och läsa poesi varvat med Harry Potter. Allt medan jag inväntar min 40-årsdag. Dagen då jag egentligen skulle gift mig, skaffat barn och mitt drömjobb. Men det var enklare att vara ensam med katterna.

Jag känner mig kvävd av det återkommande "jag fiser inte, rapar inte, bajsar inte, knullar inte, klämmer inte finnar, luktar inte illa, har inte mens". Det och "mitt liv är perfekt och jag ser bara romantiska komedier eller draman". Jag bor med en tjusig robot som gör allting rätt och har fina vänner som kommer över på fina flickors fnisskalas till klockan halv två på natten.

Det jag vill är att läsa en bok skriven av någon som är lika bitter som jag, vara ifred, äta chips och choklad, tända ljus, fisa så högt jag kan och se mina gamla fantasyrullar. Det hon gör och inte gör har börjat kväva mig. Är det för att det är i min lägenhet som hon gör det nu? Eller så är det pillerna som kväver mig.