Det är en sådan här mysig höstkväll i slutet av september som man inte har mycket annat för sig än att läsa historia och se på Family Guy som man råkar hamna på någons blogg. Man läser och tycker det är väl lite sådär halvintressant och lite smått ovärt, men man fortsätter ändå att läsa utifall det kanske skulle dyka upp nånting spännande.

Det är en kväll som denna som man påminns om att man själv faktiskt också hade en aktiv blogg en gång i tiden. Vart tog den vägen? Kommer jag fortfarande ihåg sidan? Lösenordet då? Någonstans långt in i lillhjärnan fanns alltihop. Jag läste alla inlägg jag skrivit och insåg verkligen vilken bedrövlig människa jag var. Hur kunde jag någonsin må så dåligt över EN enda sak?

Okej, fakta. Jag har varit kär en enda gång och därmed hjärtekrossad en enda gång. Jag antar att det alltid är värst första gången.

Den människa jag var för ett halvår sedan och bakåt finns inte längre. Och det gör inte den andra personen jag skrev om heller. Jag ser hans ansikte varje dag nu, men jag reagerar inte. För jag vet att den person jag trodde fanns bakom ansiktet inte finns och har förmodligen aldrig gjort det heller. Allt är över nu, nu är det över på riktigt.

Nån gång i tonåren kommer man till en självinsikt och mina dagliga sysslor har hjälpt mig på traven att hitta dit. Jag vet vad jag går för och mitt självförtroende är större än någonsin. Den här gången är det äkta självförtroende jag känner. Jag har gjort många misstag, men varje misstag har sina lärdomar. Någon gång i framtiden ska jag komma ut publikt med denna blogg och säga att det är JAG som skrivit. Någon gång. Men just nu så känns det säkrare att inte dela med sig.