Jag undrar varför saker som hände för bara några dagar sen kan kännas som om det var flera månader sedan medan något som hände för flera månader sedan kan kännas som att det var alldeles nyss. När jag ser dig i ögonen så känner jag en del av mig själv som inte vill släppa taget, en del som kämpar och skriker för ett ny  chans men hålls tillbaka av starka band vävda av vett och reson. Jag var så fruktansvärt nära att starta om allt igen. Jag skulle kunna drunkna i ögonen, jag skulle kunna drunkna i hela dig. Men bakom ögonen finns ingenting och jag vet ju det.

Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig och jag vill ha dig för gamla tiders skull. Du betyder ju inte alls, men det blåste aldrig kallt. Du var solskenet, jag var ensam.

Den årliga januaridepressionen är nu här, mer överväldigande än någonsin. Jag hade glömt att den skulle komma och trodde att jag hade något fel i kroppen. Ett tryck över bröstet som gör att varje andetag blir en kraftansträngning och när jag ska sova glömmer jag att andas och varje gång jag håller på att falla i sömn känns det som att jag dör. Jag kan inte längre påstå att jag mår bra, för det gör jag inte. Varför ska livet vara såhär, varför har jag så lätt att bli överemotionell? Visst är det härligt att känna glädje också, men när allt känns såhär tungt hade jag hellre levt utan att känna alls. Dessutom snubblar jag över gamla relationer och man undrar vad som egentligen hände. Det var en evighet sedan vi hade det bra. Vi satt i varsin ände av landet och var totalt beroende av varandra. Vi kan kalla det för lokala problem, som slet oss ifrån varandra. Jag vet inte längre om du är samma person som du var då, men jag kommer alltid att älska den du var.

Igår satt jag nära och kände doften av en person som en gång fanns. Visst är det konstigt, att en doft som en gång var den bästa man kände till nu kan göra en illamående och närapå spyfärdig. Doften dog med personen och nu är den lika rutten som det vandrande liket.

"Att förlora fotfästet en stund är inte att förlora sig själv."

Jag är så arg och sur och ledsen. Mest på mig själv tror jag. Jag behöver antingen en kram eller en smäll på käften, det är ett som är säkert. Just nu tror jag faktiskt att jag föredrar en smäll på käften. Jag lovade mig själv att jag skulle ta en ny början på det nya året men ändå hänger jag mig kvar som en sur och envis kräfta som har nypit sig fast i fingret. Allt är bara åt helvete, jag vill helst komma bort nu! Jag vill ha den där nya starten som jag drömde om, jag vill kunna fortsätta! Jag vill att allt det där ska vara slut nu. NU.

En av anledningarna till att jag inte åkte till dig igår är att jag vill ha nya tag nu. Som en vän sade så blir livet vad man själv gör det till och därför har jag bestämt att skita i dig nu. Jag skiter i att allt du gör inte är OK, jag kunde inte bry mig mindre nu längre. Mitt liv blir mitt eget helt och hållet för första gången om så lite som ett halvår och det ska bli det bästa livet en människa kan ha.