Jag kan inte sova, så jag vänder mig åter hit för att skriva bort mina bekymmer. Det har gått så långt att jag sjukanmält mig från jobbet idag, eftersom jag inte vågar köra bil när jag är såhär. Om en timme har jag dygnat. Det tog emot, för jag behöver pengarna och det är brist på personal redan som det är. Men nu åter till mina sömnproblem. Jag kan inte sova. På grund av dig som har nästlat dig in i min hjärna och sakta men säkert byggt ett eget bo där inne. Sedan du öppnade munnen i lördags har jag varit fascinerad av dig. Du och jag var plus och minus. Vi förstod varandra, det var liksom som att du och jag stod över alla andra för ingen annan var ens i närheten av ett liknande samspel som du och jag hade. Det finns många saker som jag önskar att jag hade gjort annorlunda den kvällen, dagen efter och i onsdags. På grund av min stolthet sitter jag nu här, sömnlös och eländig. Nu är allt dessutom försent. Om inte annat så kommer du att gnaga min hjärna i en månad. Efter det hoppas jag på att kunna svälja min stolthet och min oro. Jag tänker på dig när jag ska sova och när tröttheten väl slår till så tänker jag på dig i mina drömmar som bryts genom att jag rycker till, som på film. Jag skulle kunna försöka svälja min stolthet nu och göra ett halvhjärtat försök till att kontakta dig, men vad skulle det tjäna till nu? Och vad skulle jag skriva? "Hej, vadgördu, jagtänkerpådig, vetattvibaraharträffatssomhastigastettpargångermen
jagtrorjagkanskeärlitekäridig"

Det lönar sig inte att alltid ligga ett steg före sig själv. Man sackar efter hjärnan, blir passiv.