Så långt det har gått nu. Det kanske är för att jag har nu haft fullt upp med att klättra upp för den där kullen i två månader. Idag fick jag känna regnet mot mitt ansikte och andas in härlig, fuktig april-luft. Jag fick gråta också, för första gången på länge kändes det som. I alla fall om man räknar bort de gångerna jag gråtit av frustration över ett hjärta som slår illa och rädlsan för att dö. Jag har varit ensam, ätit chips och läst. Nu sitter jag här i mörkret med en kopp rykande hett te och tända ljus. Jag behövde vara ensam med mig själv en stund och slippa ta hänsyn till någon annan.

Mest av allt längtar jag hem. Jag vill hem och jag vill att allt ska vara som vanligt igen. Jag vill vara 18 år och gå på gymnasiet och få allt gratis. Och kunna göra vad jag vill. Inga måsten. Inget ansvar över diskberg, studielån, lägenheter. Bara jag, katten, brorsan och livet. Hem, där finns också du snart igen. Jag som längtade och saknade så. Nu vet jag inte om jag vill fly eller fäkta. Jag vet inte om jag orkar med oss nu. Det är egentligen synd, för du är så himla fin. Jag är rädd, det är så enkelt.