Jag har investerat massor av pengar i en utbildning som ingen vet vad det är. Jag vet inte ens själv vad det är ibland. Men jag vet att jag vet en massa saker. Jag kan en massa saker. Kuriosa. Nu investerar jag massor av mer pengar i en uppsats som kanske ingen kommer att förstå. En uppsats som kanske snarare blir till en kritisk artikel. Inget som garanterar att jag får ett arbete.

Jag är så jävla rädd för att bli arbetslös. Att hamna i någon av faserna. Gå på a-kassa. Eller ännu värre, tvingas ta ett jobb som inte stämmer med min utbildning. Alla pengarna för ingenting. Pengar för saker som finns i min hjärna och kanske glöms bort. Jag såg en film om kärlek ikväll. Sånär som på triangeldrama och kompisbråk fanns det inga problem i filmen. Alla rollerna var välbetalda, välbärgade. Jag vet att det inte är så i verkligheten. Jag har sett det. Jag vet att det finns människor som tvingas ta jobb de inte vill ha. För att man måste jobba. Och då är dessa människor lyckligt lottade. Ska det vara så, att man är lyckligt lottad för att man tar ett jobb man inte vill ha? Jag har själv gjort det, flera gånger. Och jag är så jävla rädd för att göra det igen. Att fastna på en plats där jag inte vill vara. Att förlora.

Och ibland ifrågasätter jag till och med mig själv. Vad är det egentligen jag kan så jävla mycket om? Snälla berätta det för mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Läsa mer skönlitteratur Vara mer glad Göra fler saker som är givande för sinne och själ Spara mer Lägga fram uppsatsen ...

"Hur ska det gå? Jag orkar inte mer."   Jag skrattade åt mig själv idag. Kom att tänka på att jag undrade hur jag skulle orka när jag började min kandidatutbildning. Trodde jag var skoltrött. Jag visste inte innebörden av ordet "skoltrött" då. Nu...

Här sitter jag, hemma från jobbet för att jag blev rädd att vara smittad av ebola i morse. För att jag har ätit torkat viltkött från Afrika som en krasslig kvinna bjöd på. Men eftersom jag av någon anledning tänker 100 gånger klarare när jag sitter e...

Det var längesedan nu. Jag har sannerligen befunnit mig i ett hav av lycka. Tror jag? Slagen har varit borta länge. Jag har inte behövt ligga vaken en endaste natt med ett hjärta dansandes i otakt och den upprepade känslan av att jag dör. Jag har myc...

Eftersöks. Är det inte där jag borde vara nu? Eller att det borde vara i mitt huvud åtminstone. Istället lever jag i samma gamla verklighet, ungefär. Ändå har jag idag lättare att säga saker och göra saker som jag kände olust inför tidigare. Med andr...