Tiden bara rinner förbi och jag hinner knappt med mig själv vilket har lett till att jag sitter här hemma ensam en fredagkväll och har huvudet proppfullt med känslor och tankar att få utlopp för.

     Jag har den här konstiga känslan i magen, den som man har när man känner en otrolig längtan till något, eller som när man är riktigt nervös. Det är samma känsla som jag hade en gång för längesedan då jag var riktigt kär. Dock hoppas jag för guds skull att jag inte är det, för jag vet inte vad jag skulle ta mig till. Det finns en person som har ockuperat min hjärna fullkomligt den senaste veckan och jag kan bara inte släppa det. Jag har försökt intala mig att sluta tänka, men det går inte. Samtidigt blir jag alldeles varm inombords och småler för mig själv. Samtidigt vet jag att det är fel, fel, fel. För jag, den stora jubelidioten, skulle bara såra en sådan fin människa. Kanske anledningen till att jag inte kan bli kär är att jag inte tillåter mig att bli det. Nu när jag kanske är det vore det idiotiskt att hålla tillbaka. Men jag får så lov att vara en idiot.