"Du kanske håller på att gå in i väggen", fick jag höra idag. Det och "Du ska inte ta på dig så mycket". Ja, stressen och panikångesten har blivit allt mer påtaglig den senare tiden. Det ska bli skönt att komma härifrån i helgen. Bara jag och Eduardo, och vi ska ha en fin tid.

Angående det här om att ta på sig saker. Jag har kommit fram till att jag kommer alltid att vara min egen chef. Och det är en hård chef, som älskar att pressa. Men samtidigt känner jag inte hur kombinationen goda studieresultat och stort engagemang vid sidan av plus att jag kan ligga och slappa i en vecka om jag så vill går ihop. Jag borde inte vara på väg in i väggen. En chef kan ta dåliga beslut och det har jag svårt att erkänna. Eller att arbeta emot, snarare. Saken är den att det finns också för många bra beslut att fatta. Jag har tagit många bra beslut på sistone.

Ikväll har jag gråtit så att jag hulkade. Lyckligtvis var det något sorgligt på TV, som jag kunde skylla ifrån mig på. Nu känner jag mig uppgiven och en smula likgiltig. Men mest är jag bara trött. Jag har börjat fundera på att träffa en kurator. Hela livet har jag fått lära mig att ha en massa känslor, så här sitter jag nu med alla dem. Men ingen att ventilera dem med, eftersom alla är upptagna av sina egna. Så en kurator kanske vore bra. Klirr klirr i kassan. Vad det egentligen handlade om var att jag vill hem, så fruktansvärt gärna. Jag har riktig hemlängtan. Jag orkar inte med vardagen mer. Och jag orkar inte med att min fina bror, min bästa vän, ska bli sjuk. Det låter egoistiskt och det är det. Om han var frisk skulle jag må bättre. Jag är rädd för att han ska bli sämre. Jag vill bara att vi tillsammans ska vara friska och lyckliga.

Det är såna här dagar jag blir rädd för att tappa greppet. Jag har hört att schozifreni börjar i 20-årsåldern. Men antagligen är det en kombination av att ha varit ensam hemma för länge, sovit och ätit för dåligt, långa och smärtsamma funderingar över den där personen samt en väldigt lång bakfylla. Även tentastress börjar göra sig påmind. Allt jag vill nu är att vara hemma. Vetskapen om att jag inte får komma hem förrän om ett bra tag gör det svårare.

Sail on Silver Girl, 
Sail on by 
Your time has come to shine