Nu är den här igen. Jag ville att den skulle vara borta men ikväll kom den tillbaka. Jag känner ett tryck över bröstet, det går liksom tungt att andas. Jag vet att allt egentligen sitter i mitt huvud, men jag kan inte låta bli att kolla puls och hjärtrytm regelbundet för säkerhets skull. Ångesten är så jävla ovälkommen att jag gråter av frustration. Jag vill skrika åt den att lämna mig i fred, jag förtjänar inte detta. Men det är mitt eget fel att den är här och jag vet inte hur jag ska bli av med den. Jag ska snart gå och lägga mig och jag är rädd för att jag ska glömma bort att andas igen. Imorgon blir en tung dag och jag vet att jag behöver all sömn jag kan få, så det vore trevligt om Gud för en gångs skull kunde vara lite schysst och lyfta bort denna börda åtminstone för en kväll. Det är jobbigt att tro att man ska dö hela tiden.

Mars månad, vanligtvis den allra segaste på året. Men denna mars månad har gått väldigt fort. Jag är glad nu, jag är lycklig så länge jag håller mig sysselsatt. Men på natten kommer tankarna tillbaka och jag försöker minnas att allt är i mitt huvud. Jag vill inte ha någon att krama, jag vill inte ha någon att tycka om. Det jag vill ha är en vän som kan hålla mig i handen när det är svårt.

        Jag vill att världen ska vara gladare. Började med att varje morgon hälsa glatt på busschauffören och ge honom eller henne ett bländande leende. Deras reaktioner gör mig lika glad. Mitt mål är att få den hårdaste busschauffören, aka bulldogen (på grund av hans bulliga kinder, irritationsrynkor och ständigt nedåtpekande mungipor), att le tillbaka. Jag har haft otur att missa honom varje morgon, men för var dag som går så är jag en dag närmare.

        Är jag inte glad så kan jag alltid låtsas som att jag är det. Det är min nya filosofi.

Jag beter mig som att allt är världens undergång. Satt på bussen idag och tänkte att om jag hade haft en pistol i handen, så hade jag inte tvekat att skjuta skallen av mig. Det enda som hade hindrat mig var att jag tyckte synd om de som skulle behöva städa upp efteråt. Jag tänkte att mitt liv aldrig blev som jag ville och att det var alla andras fel. Mina föräldrar som aldrig trodde på att jag mådde dåligt när jag försökte berätta, eller mina vänner som alltid har varit för upptagna av sig själva för att ens se något. Idag tror jag det var första gången som någon faktiskt sade "Hur mår du? Du ser så ledsen ut" varpå jag reflexmässigt svarar att jag mår bra. Men det är inte alla andras fel att mitt liv ser ut som det gör. Det är mitt eget. Jag vill bara ha en andra chans, börja om på nytt. Vara lite gladare, lite trevligare. Den enda som kan ge mig den chansen är jag själv och jag vill ta den nu.

Jag har tappat min tro på mänskligheten. Det hela verkar vara dömt att misslyckas. Jag orkar inte vara den som står upp och slåss längre, det enda jag vill är att glömma och bli blind för allt som är fel.