En ny besatthet höll på att dra ned mig i en depression. Det var så länge sedan sist, sjuan-åttan kanske (om man bortser från det som hände på hösten när jag gick i nian, men kan man verkligen jämföra besatthet av människor med besatthet av materiella ting?). Konstigt nog var det som borde vara en förfärligt dålig nyhet som drog mig ur den kommande deprissionen. Nyheten fick mig att inse att jag är stark. För ingenting, framför allt ingen ska få dra ned mig i det svarta hålet igen. Det är det sista stället jag vill hamna på igen. Jag bryr mig inte ens om att jag känner mig oönskad längre. Faktiskt inte. Jag kommer aldrig att besväras av din närvaro och jag kommer aldrig att besvära dig.

      Appropå det jag skrev i min parantes tidigare så drömde jag om dig igårnatt. Du var som en blandning mellan dig och mannen i min besatthet. Jag drömde att jag hälsade på dig och att jag var lycklig. Men när jag tänkte på dig tidigare idag insåg jag att jag håller på att släppa taget om dig, definitivt. Jag har slutat vänta på att du ska vilja ha mig tillbaka. Jag bryr mig inte ens om att följa vad som händer i ditt liv längre, trots att det var något jag gjorde länge efter att vi tappat kontakten. Det gör lite ont i bröstet på mig, men du har valt din väg och jag kan lika gärna gå vidare jag själv. Det skulle aldrig vara vi.

Jag sitter och tänker tillbaka på lågstadietiden. När jag gick i lågstadiet fanns det en flicka som av någon outgrundlig anledning inte alltid fick vara med och leka. Det var inte för att jag tyckte illa om henne, kanske någon annan i umgänget gjorde det, jag minns inte. Men jag minns att jag såg henne gå där alldeles ensam och gråtandes stirra ner i backen. Det rev i bröstet på mig av skuldkänslor. Det river nu också. Vi fick en utskällning av hennes storasyster som gick i mellanstadiet. Vi var lite rädda för henne och till slut fick flickan vara med och leka ändå. Slutet gott, men inte allting gott.

     Saken är den att jag undrar varför hon inte fick vara med från början. Idag är jag god vän med flickan men ibland känner jag att hon stöter bort mig. Om jag kunde vrida tillbaka tiden skulle jag göra det. Om jag kunde göra nånting för att få hennes liv mindre pissigt så skulle jag göra det. En sak vet jag och det är att jag hade inte velat vara i hennes säte just nu.