Skjut mig, jag är är en idiot.

Jag undrar om det verkligen är dags att lägga korten på bordet nu, det känns som det. Jag kan inte prata med dig i skolan, men ännu mindre över datorn - det känns bara fruktansvärt patetiskt.

Den här bloggen är egentligen en inre kamp med mig själv, vad jag vill och inte, vad jag ska göra och inte ska göra. Eftersom jag nu inte verkar kunna bestämma det själv så är det som sagt dags att anförtro sig men det är för svårt att medge att ja, jag har nog blivit totalt golvad. Så jag bär det inom mig. Detta + det faktum att vintern är svårare än vanligt gör mig väldigt nedstämd. Jag lyssnar på Håkan som en slags självironi.

      Alla hjärtans dag på söndag. Tidigare har jag bara tyckt att den varit otroligt kommersiell, onödig och helt enkelt inte brytt mig ett dugg. Idag vill jag inget hellre än att få vara med någon som betyder något. Inte bara på den dagen, utan alla dagar egentligen. Men eftersom alla andra pratar om vad de ska göra med respektive på Alla hjärtans dag så börjar jag undra vad jag själv ska göra. Sitta hemma och spela The Sims, vräka i mig socker, läsa Harry Potter och gråta av och till? Förmodligen.

      Jag har försökt få ett tillfälle att prata med dig i flera veckor nu, jag har börjat hoppas på att stöta på dig lite här och var. Men varje gång jag ser dig så slår jag automatiskt bort blicken, antingen rädd för vad jag kommer att se eller för att drunkna i de där ögonen. Faktum kvarstår dock att jag kan inte vara utan längre.

      Frågan är om det egentligen är just dig jag inte kan vara utan, eller om jag bara vill ha någon. Det är också en av anledningarna till att jag inte vågar ta upp det här på nytt, för om det skulle visa sig att det (återigen) inte fungerar så skulle jag inte tillfört annat än smärta och det tycker jag faktiskt inte att du förtjänar. Jag behöver helt enkelt någon annans perspektiv på det här.

Men vad fan, vad ska jag göra då? Jag tror det är dags att börja anförtro någon annan än mig själv. Fika med den enda pålitliga personen utom familjen står på tur.

Varje dag kliver jag upp halv sex, äter min fil, blir sen så jag dricker kaffet samtidigt som jag sminkar mig slarvigt på grund av stressen. Åker in till stan och tänker varje gång att det är den fulaste och äckligaste staden jag vet. Kommer hem igen klockan fem, äter något och sölar vid datorn. Jag kanske diskar, för att inte brorsan ska bli sur när han kommer hem sent på kvällen. Sedan försöker jag plugga i någon timme, varpå mamma gormar halsen av sig över att maten är färdig, så jag äter och går ut på en promenad om jag orkar. När jag kommer in gör jag mig i ordning för sängen så jag kan gå och lägga mig direkt efter Family Guy. Jag har alltid en spännande bok (som jag förmodligen har läst flera gånger innan) som väntar på mig under mitt fullproppade nattygsbord. Och varje kväll när jag ska sova är jag livrädd för att jag ska få svårt att andas, bli yr eller få ont i bröstet igen. Jag vill bara kunna sova utan att dö. Jag behöver bryta rutinen nu, det är den som dödar mig. Jag måste få leva, göra saker. Varje dag bleknar anledningarna till varför jag inte stannade, varje dag växer sig viljan att gå tillbaka starkare. Att se dig och veta att jag kan, men tvinga mig själv att låta bli. Någon är fångad i min kropp. Återigen behöver jag inte göra saker bara för att jag kan.

"If you don't dare acting like a fool, you don't diserve love."

Du behöver inte göra saker bara för att du kan.