Oftast behöver jag skriva för att jag är ledsen, förvirrad eller orolig. Nu behöver jag skriva för att jag är sur. Varför? Jag vet inte. Jag är bara så jävla sur. Det kan ha börjat med att det regnade idag som utlovat. Jag som skulle till stranden och få bruna ben. Sedan läste jag en artikel om Maria Svelands nya bok. Den handlar om män som näthatar kvinnor. Då blev jag sur och bitter. Och så längtade jag efter att få läsa boken. Maria i mitt hjärta. Jag går utanför dörren, fortfarande irriterad och sur. Det hjälper inte av att alla ropar "Tjena viting!" efter mig. Eller att precis alla jag möter särbehandlar mig på grund av min hudfärg. Jag vill säga att det är rasism. Men säger jag det högt till någon kommer jag bli gapskrattad åt. Så jag får hålla det inne och bli ännu surare.

När jag kommer hem igen har Familjen Förväntan ställt in min bortglömda disk på rummet. Tack som fan. Nu blev jag glad. Jag blev så glad att jag tog min väska, stolpade ut i regnet och satte mig på första bästa buss härifrån. Sedan in på en bar, svepte ett glas vin. Medicinen och vinet tillsammans gör mig yr. I mitt vredesmod köper jag chips och godis, tar en taxi hem och vill bara vara ifred. Om man får för Familjen Förväntan, förstås.