Det var längesedan nu. Jag har sannerligen befunnit mig i ett hav av lycka. Tror jag? Slagen har varit borta länge. Jag har inte behövt ligga vaken en endaste natt med ett hjärta dansandes i otakt och den upprepade känslan av att jag dör. Jag har mycket att tacka honom för. Och mycket att hålla fast vid.

Men i takt med att min ensamhet har avlägsnat sig har något annat växt sig starkare. Egentligen har det funnits där länge, ända sedan jag insåg att jag var bra på något. Tävlan. Jag tävlar med mig själv. I början som en sport och lycka när jag nådde målet. Men nu? Det växer som en svart klump i mitt bröst. Det svider. Försvinner sällan. Fler och fler saker förbinds till förpliktelser och med förbindandet växer det svarta. Så mycket att jag oroas för att snart pryda löpsedlar med "Hon fick hjärtinfarkt - vid 22 års ålder". För det är det också. Slagen har kommit igen. Inte lika mycket. Än. Jag bannlyser dem från att komma.

Jag har pressat mig själv. Tävlat med mig själv. Aldrig tillåtit mig själv att ta snedsteg. Aldrig varit en fri och otämjd ungdom. Kämpat hårt för att ta mig in på en knappt existerande arbetsmarknad. Det börjar lätta känner jag nu. Men jag undrar, kommer det någonsin att ta slut? Eller kommer jag bara hitta nya sätt?

Tankarna kommer när jag sitter på tunnelbanan. Inser att jag inte har pratat med en människa idag. Bara väldigt kort med mamma. Vill gråta, bryta ihop och tjuta åt alltihop. Men måste vänta till jag kommer hem. Tio minuter in i träningspasset blir jag trött. Jag orkar inte. Mot slutet är jag nära att behöva avbryta. Kroppen säger ifrån. Börjar tveka på om det är en bra idé att vara ensam hemma. Men jag är alltid ensam hemma. Inte ensam, men ensam ändå. Jag lyckas ta mig hem. Tänker i rulltrappan att det är likabra att gråta och tjuta när jag kommer hem och inte stapla mina problem på lagret. När jag kommer in genom dörren kommer det inte ut någonting. Jag hoppas att det kommer ut här.