Jag är inte som de tror. På utsidan verkar jag alltid så cool, en lugn typ som inte bryr sig alltför mycket om sin omgivning. Men på insidan är jag egentligen en riktig drama queen och det är inte alltid jag är stark nog att dölja det. Jag har aldrig kraft att tala om mina känslor öppet. Så fort jag får höra att någon är missnöjd med mig gråter jag. Det är min ömma punkt, och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.

Allt blev bara fel. Fel från första stund. Ska jag släppa taget om dig nu? Sedan jag sa till dig att allt gick lite för fort och att vi borde sakta ned har du inte gjort ett enda försök till att kontakta mig. Jag kanske inte var så intressant som du trodde? Eller sitter du hemma och bevakar varenda steg jag tar utan att våga säga något?

Så fort jag hittar någon som tycker om mig så tycker jag inte om denne eller tvärtom. Kanske det inte är meningen att jag ska vara lycklig i alla mina dagar tillsammans med någon annan. Fast det är väl lite vågat sagt när man precis  börjat leva. Men hur jag än gör så verkar det bli fel.

Idag är det ett år sedan. Och jag sitter här och tänker att nu har jag sabbat det igen. Kanske är det mina vinterdeprissioner som spökar och gör att allt bara blir fel såhär års.

Kärlek? Nej, men kanske början till en förälskelse? Vet jag vad något av det är egentligen? Kommer jag bara utnyttja denna genomsnälla människa? Allt gick så fort att jag inte ens märkte det själv.

Folk har sagt till mig att man inte ska tycka att någon är för bra för en själv. Men du är för bra för mig.