Jag passar inte in. Drömmar blandas med verklighet, panikångesten slår till igen.

Vem är jag?

I broke their hearts, now they are trying to break me.

You broke my heart, so I tried to break you.

I never realized, by breaking you,

I broke myself

©2008

Jag är inte som de tror. På utsidan verkar jag alltid så cool, en lugn typ som inte bryr sig alltför mycket om sin omgivning. Men på insidan är jag egentligen en riktig drama queen och det är inte alltid jag är stark nog att dölja det. Jag har aldrig kraft att tala om mina känslor öppet. Så fort jag får höra att någon är missnöjd med mig gråter jag. Det är min ömma punkt, och jag har ingen aning om vad jag ska göra åt det.

Allt blev bara fel. Fel från första stund. Ska jag släppa taget om dig nu? Sedan jag sa till dig att allt gick lite för fort och att vi borde sakta ned har du inte gjort ett enda försök till att kontakta mig. Jag kanske inte var så intressant som du trodde? Eller sitter du hemma och bevakar varenda steg jag tar utan att våga säga något?

Så fort jag hittar någon som tycker om mig så tycker jag inte om denne eller tvärtom. Kanske det inte är meningen att jag ska vara lycklig i alla mina dagar tillsammans med någon annan. Fast det är väl lite vågat sagt när man precis  börjat leva. Men hur jag än gör så verkar det bli fel.

Idag är det ett år sedan. Och jag sitter här och tänker att nu har jag sabbat det igen. Kanske är det mina vinterdeprissioner som spökar och gör att allt bara blir fel såhär års.

Julen var inget särskilt i år faktiskt. Jag orkade bara inte lägga ner tillräckligt mycket tid på att göra den till något speciellt heller.

Jag berättade för mamma om panikångesten. Såklart så trodde hon mig inte. Inte pappa heller. Det gör de aldrig när jag försöker berätta hur jag känner mig. Aldrig att jag mår dåligt, nejnej. Men dom får gärna tjata på om hur ont de har i sina fötter, ben, armar och övriga leder. Mig är det ju inget fel på?!

Äntligen är Lucia över, i alla fall något mindre att oroa sig över. Det närmar sig jul och panikångesten slår till igen. Hjärtklappning, svettningar, stickningar - ibland vill jag bara sluta, ge upp allting. Har sovit i stort sett hela helgen. Liksom inte orkat göra nånting annat. Undrar om det har med själva julen att göra eller med allt i skolan. Det sociala står still just nu, det är som att någon har knäppt på en offknapp och alla har fryst i sina rörelser. Det är bra att jag håller mig sysselsatt på annat håll så behöver jag inte tänka så mycket på vissa personer.

Det gick bra i alla fall, det som jag fruktade över i föregående inlägg. Som tur var lyckades jag få med mig en vän som moraliskt stöd, en av de få vänner jag har i dagens läge.

Jag är rädd för att bli kär, rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att någon ska bli kär i mig, rädd för att såra någon.

Är man hellre sårad eller den som har sårat?

Det här är en blogg om mig, framför allt om mina tankar och känslor. Jag är ofta en jävligt kall och okänslig person på utsidan, därför har jag denna blogg som jag hoppas kan hjälpa mig att avreagera mina känslor. Du kommer förmodligen att märka vilket jävla emo jag kan vara, och det skiter jag fullständigt i, det är upp till dig om du vill läsa eller inte. Men jag har nog ett och annat att säga till världen, så varsågod att smaka på mina mumsiga historier.