Jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig och jag vill ha dig för gamla tiders skull. Du betyder ju inte alls, men det blåste aldrig kallt. Du var solskenet, jag var ensam.

Den årliga januaridepressionen är nu här, mer överväldigande än någonsin. Jag hade glömt att den skulle komma och trodde att jag hade något fel i kroppen. Ett tryck över bröstet som gör att varje andetag blir en kraftansträngning och när jag ska sova glömmer jag att andas och varje gång jag håller på att falla i sömn känns det som att jag dör. Jag kan inte längre påstå att jag mår bra, för det gör jag inte. Varför ska livet vara såhär, varför har jag så lätt att bli överemotionell? Visst är det härligt att känna glädje också, men när allt känns såhär tungt hade jag hellre levt utan att känna alls. Dessutom snubblar jag över gamla relationer och man undrar vad som egentligen hände. Det var en evighet sedan vi hade det bra. Vi satt i varsin ände av landet och var totalt beroende av varandra. Vi kan kalla det för lokala problem, som slet oss ifrån varandra. Jag vet inte längre om du är samma person som du var då, men jag kommer alltid att älska den du var.

Igår satt jag nära och kände doften av en person som en gång fanns. Visst är det konstigt, att en doft som en gång var den bästa man kände till nu kan göra en illamående och närapå spyfärdig. Doften dog med personen och nu är den lika rutten som det vandrande liket.

"Att förlora fotfästet en stund är inte att förlora sig själv."

Jag är så arg och sur och ledsen. Mest på mig själv tror jag. Jag behöver antingen en kram eller en smäll på käften, det är ett som är säkert. Just nu tror jag faktiskt att jag föredrar en smäll på käften. Jag lovade mig själv att jag skulle ta en ny början på det nya året men ändå hänger jag mig kvar som en sur och envis kräfta som har nypit sig fast i fingret. Allt är bara åt helvete, jag vill helst komma bort nu! Jag vill ha den där nya starten som jag drömde om, jag vill kunna fortsätta! Jag vill att allt det där ska vara slut nu. NU.

En av anledningarna till att jag inte åkte till dig igår är att jag vill ha nya tag nu. Som en vän sade så blir livet vad man själv gör det till och därför har jag bestämt att skita i dig nu. Jag skiter i att allt du gör inte är OK, jag kunde inte bry mig mindre nu längre. Mitt liv blir mitt eget helt och hållet för första gången om så lite som ett halvår och det ska bli det bästa livet en människa kan ha.

"Jag vill inte ha dig men jag vill inte att någon annan ska ha dig heller" - det är nog bland det mest sanna som någonsin sagts. Jag vet att jag förmodligen inte hade något med saken att göra men jag får faktiskt lust att hämnas litegrann.

I långa perioder var det du och jag mot världen. Galna påhitt, utflykter, vi hade tro och lärde av varandra. Men en lång tid har gått sedan dess, du och jag gick skilda vägar för flera år sedan. Det var självklart inte våran avsikt att ta avstånd från varandra bara för att vi valde olika saker i livet utan det kom av sig självt. Jag försökte hålla kontakten i början men när du aldrig svarade så gav jag upp. När du helt plötsligt hörde av dig igen blev jag självklart glad över att kunna träffas igen och ett tag trodde jag nästan på att allt kunde bli som förut. Men när du hade fått vad du ville ha av mig hörde du inte av dig längre och svarade inte heller när jag frågade om vi skulle ses. Så har det pågått i flera år nu, du har hört av dig och jag har ställt upp med förhoppningar om att du och jag kunde bli lika bra vänner som förut igen. Du bara tog och tog, men gav aldrig något tillbaka. Förstår du inte att jag inte har något kvar att ge dig nu?

      Det är därför som jag på senare tid inte har svarat när du ropat på mig. Jag har inget att ge dig längre, om jag skulle gå till dig skulle jag komma tillbaka lika tomhänt som jag gick. När jag träffade dig senast var du upprörd. Du kramade mig och sa "Du är den enda jag har kunnat lita på i hela mitt liv". En vän man kan lita på är en vän man ska vara väldigt rädd om, så tänker åtminstone jag. Tyvärr kan jag inte lita på dig längre. Det slog mig att det var otroligt längesedan som du och jag verkligen fungerade. Ingenting blir någonsin som det har varit förut och det gäller även dig och mig. Jag skulle behöva säga detta direkt till dig egentligen, det känns som att det är nu eller aldrig. Men som vanligt bryr jag mig alltför mycket om dig för att våga uttala de här orden. Det är slut.