I hela mitt liv har jag strävat efter saker jag inte kan få. Om jag fick dem till slut tröttnade jag efter en liten stund och kastade bort dem som en trasig leksak för att sträva efter ett ännu högre mål. Idag har jag kastat bort ännu en trasig leksak som jag insåg inte var så rolig när jag väl fick den. Och redan nu tänker jag på nästa.

Säkert universumst mest originella överskrift på ett blogginlägg.

På senare tid har jag intalat mig själv att inte tänka, utan bara göra. Se hur långt det har tagit mig, jag har inte skrivit ett enda deprimerande inlägg på evigheter! Tårkanalerna måste ha växt igen vid det här laget och jag har stans snyggaste man på kroken, hur mycket bättre kan det egentligen bli? Ett gott tips från min sida är att sluta reflektera över det sociala!

En sak jag har kommit fram till är att livet är på tok för kort för att jag ska sitta här och älta och ångra mig. Det är också på tok för kort för att man ska göra samma sak två gånger. Om jag ska vara död längre än vad jag ska leva så vill jag gå vidare nu med detsamma och upptäcka nya saker, helst nyss. Och jag tycker att ångesten kan låta bli min kropp, den är inte välkommen.

Lyssnar på Ted. Ångrar mig, försöker gråta, saknar. Önskar att det regnade. Undrar om jag ska åka härifrån igen? Jag kan inte, men bara tanken på att få träffas igen fyller mina ögon med tårar. Jag skulle ha stannat när jag hade chansen.

Gosh, jag måste sluta läsa din blogg någon gång. Jag har redan låtsats som att jag inte läser den, jag raderar länken i adressfältet utav den händelsen att du lånar min dator. Inte bara länken till din blogg utan även länken till din facebook-profil, dina vänners bilddagböcker, allt. Det som känns mest konstigt är att när du berättar alla saker du varit med om så blir jag ju såklart inte det minsta överraskad. Varför? Jo, jag har redan läst det i din blogg som jag inte låtsas om. Så jag låtsas bli förvånad och säger "Nähä, verkligen?". Frågan är om jag verkligen kan hålla mig borta från att veta allt om dig i varenda sekund eller om jag helt enkelt borde medge att ja, jag läser din blogg. Eller verkar man för uppenbart betuttad då? Nej, fy. Jag vill inte att någon ska veta någonting. För jag är ju den som inte kan bli kär.

Jag känner mig tragisk när jag sitter instängd hemma med blott en katt som sällskap på midsommarafton. Solen har till och med tittat fram men jag vill inte visa mig ute. Det är när man sitter ensam och ser på en långdragen kärleksfilm som man börjar reflektera över sina egna så kallade kärleksbekymmer.

      Du var inte den jag trodde, den senaste tiden har du visat en ny sida av dig själv. Det som är mest skrämmande är att jag tror att jag gillar det. Du påminner mig lite om den personen jag var för två år sedan. Jag undrar om du skulle tycka bättre om mig om du hade träffat den personen istället. Men det finns inget jag vill mindre än att bli henne igen.

      Jag orkar inte tänka mer på det nu, det enda jag vill är att träffa dig igen.

Ni vet när man känner sig så klumpig och osäker så att man verkar sur istället? Det är precis så jag har känt mig hela dagen. Han måste tro att jag är världens mest otacksamma människa som surar fast han ställer upp i vått och torrt. Samtidigt vet jag inte om han gör det för att han gillar mig eller för att han inte vågar säga nej. Jag antar att det är det sistnämnda, därav rubriken.

Det var längesedan sist, jag vet. Av någon anledning skriver jag bara när jag är låg, jag antar att det är då man behöver få ur sig allting. Så varför låg idag, när sommarlovet (som jag räknat ner till sedan jul) just har börjat och 18-årsdagen närmar sig med stora kliv? Det handlar om känslor som har återuppväckts. Liknande känslor som jag hade i höstas och jag förbjöd mig själv att känna så inför denna person igen. Men ju mer vi umgås desto mer oundvikligt blir det. Jag kan inte ta bort blicken, jag kan inte ens sitta på andra sidan soffan. Själv tycker jag att jag är så tydlig så att jag skäms, men personen i fråga verkar inte märka någonting, eller så blir jag ignorerad. Hur som helst är jag säker på att även om han vet eller inte så kommer mina känslor aldrig bli besvarade. Så frågan är vart jag ska ta vägen, om jag ska hålla mig borta tills jag inte känner någonting längre eller om jag ska låta mig plågas. Jag har försökt hålla mig borta förut, ja. Och när vi började umgås igen blev det precis likadant igen. Men vem vet, det kanske inte är någonting, det kanske bara är en hastig förälskelse och i sådana fall är det dumt att ens ta upp det här. Vi kan skylla på regnet så länge.