Kanske för att jag glömt vad poängen är med allt det här.

Men hemmet försvann. Det är med tunga steg som jag åter styr min kosa norrut. Jag kan inte göra annat än att bita i det sura äpplet och dansa vidare. Börja träna och skaffa ett substitut för att överleva vintern.

Jag ska dansa fastän hjärtat brister. Dansa för att hjärtat blöder.

För första gången hade jag verkligen hittat rätt. Det är tillåtet att gråta om den man älskar flyttar till andra sidan jorden.

Dröm inte ditt liv, lev din dröm.

Drivna av våra framtidsplaner slits vi åt olika håll. Kanske vi ses om en månad, kanske om ett år eller om fem. Det skulle ha varit vi men varken du eller jag är redo att ge upp något. Alltså gör jag bäst i att låta dig gå, världen behöver såna som du.

Jag är trött på mig själv och mina så kallade vänner idag. Jag måste verkligen komma härifrån nu, jag är trött på denna stad där alla är så inskränkta i sig själva och vardagen. Men det finns saker som kan ljusa upp min dag, det är personer som du. Jag har inte hört från dig på väldigt länge men blev just påmind om att du finns och att vi slåss för samma sak. Det ger i alla fall lite tröst för tillfället.

Det är dags snart. Jag kan inte ge upp nu. En del av mig vill tappa tron helt och hållet och bara leva mitt liv efter det som är roligt och egoistiskt med slogan "Allt går åt helvete ändå, so enjoy the ride". Men något jag alltid har fått höra är att man måste försöka. Det känns som att människan får en mer hederlig död om hon ändå dog i ett försök till att ändra på det. Så nu kanske jag har kommit till en insikt, eller så har jag ändrat mig imorgon.