Jag kan inte sova, så jag vänder mig åter hit för att skriva bort mina bekymmer. Det har gått så långt att jag sjukanmält mig från jobbet idag, eftersom jag inte vågar köra bil när jag är såhär. Om en timme har jag dygnat. Det tog emot, för jag behöver pengarna och det är brist på personal redan som det är. Men nu åter till mina sömnproblem. Jag kan inte sova. På grund av dig som har nästlat dig in i min hjärna och sakta men säkert byggt ett eget bo där inne. Sedan du öppnade munnen i lördags har jag varit fascinerad av dig. Du och jag var plus och minus. Vi förstod varandra, det var liksom som att du och jag stod över alla andra för ingen annan var ens i närheten av ett liknande samspel som du och jag hade. Det finns många saker som jag önskar att jag hade gjort annorlunda den kvällen, dagen efter och i onsdags. På grund av min stolthet sitter jag nu här, sömnlös och eländig. Nu är allt dessutom försent. Om inte annat så kommer du att gnaga min hjärna i en månad. Efter det hoppas jag på att kunna svälja min stolthet och min oro. Jag tänker på dig när jag ska sova och när tröttheten väl slår till så tänker jag på dig i mina drömmar som bryts genom att jag rycker till, som på film. Jag skulle kunna försöka svälja min stolthet nu och göra ett halvhjärtat försök till att kontakta dig, men vad skulle det tjäna till nu? Och vad skulle jag skriva? "Hej, vadgördu, jagtänkerpådig, vetattvibaraharträffatssomhastigastettpargångermen
jagtrorjagkanskeärlitekäridig"

Det lönar sig inte att alltid ligga ett steg före sig själv. Man sackar efter hjärnan, blir passiv.

Jag önskar att Gud kunde sluta bitchslapa mig. Tack.

Jag skulle nästan kunna dö nu, bara för att stoppa sången som har spelats på repeat i hela mitt liv.

Nu är den här igen. Jag ville att den skulle vara borta men ikväll kom den tillbaka. Jag känner ett tryck över bröstet, det går liksom tungt att andas. Jag vet att allt egentligen sitter i mitt huvud, men jag kan inte låta bli att kolla puls och hjärtrytm regelbundet för säkerhets skull. Ångesten är så jävla ovälkommen att jag gråter av frustration. Jag vill skrika åt den att lämna mig i fred, jag förtjänar inte detta. Men det är mitt eget fel att den är här och jag vet inte hur jag ska bli av med den. Jag ska snart gå och lägga mig och jag är rädd för att jag ska glömma bort att andas igen. Imorgon blir en tung dag och jag vet att jag behöver all sömn jag kan få, så det vore trevligt om Gud för en gångs skull kunde vara lite schysst och lyfta bort denna börda åtminstone för en kväll. Det är jobbigt att tro att man ska dö hela tiden.

Mars månad, vanligtvis den allra segaste på året. Men denna mars månad har gått väldigt fort. Jag är glad nu, jag är lycklig så länge jag håller mig sysselsatt. Men på natten kommer tankarna tillbaka och jag försöker minnas att allt är i mitt huvud. Jag vill inte ha någon att krama, jag vill inte ha någon att tycka om. Det jag vill ha är en vän som kan hålla mig i handen när det är svårt.

        Jag vill att världen ska vara gladare. Började med att varje morgon hälsa glatt på busschauffören och ge honom eller henne ett bländande leende. Deras reaktioner gör mig lika glad. Mitt mål är att få den hårdaste busschauffören, aka bulldogen (på grund av hans bulliga kinder, irritationsrynkor och ständigt nedåtpekande mungipor), att le tillbaka. Jag har haft otur att missa honom varje morgon, men för var dag som går så är jag en dag närmare.

        Är jag inte glad så kan jag alltid låtsas som att jag är det. Det är min nya filosofi.

Jag beter mig som att allt är världens undergång. Satt på bussen idag och tänkte att om jag hade haft en pistol i handen, så hade jag inte tvekat att skjuta skallen av mig. Det enda som hade hindrat mig var att jag tyckte synd om de som skulle behöva städa upp efteråt. Jag tänkte att mitt liv aldrig blev som jag ville och att det var alla andras fel. Mina föräldrar som aldrig trodde på att jag mådde dåligt när jag försökte berätta, eller mina vänner som alltid har varit för upptagna av sig själva för att ens se något. Idag tror jag det var första gången som någon faktiskt sade "Hur mår du? Du ser så ledsen ut" varpå jag reflexmässigt svarar att jag mår bra. Men det är inte alla andras fel att mitt liv ser ut som det gör. Det är mitt eget. Jag vill bara ha en andra chans, börja om på nytt. Vara lite gladare, lite trevligare. Den enda som kan ge mig den chansen är jag själv och jag vill ta den nu.

Jag har tappat min tro på mänskligheten. Det hela verkar vara dömt att misslyckas. Jag orkar inte vara den som står upp och slåss längre, det enda jag vill är att glömma och bli blind för allt som är fel.