Oftast behöver jag skriva för att jag är ledsen, förvirrad eller orolig. Nu behöver jag skriva för att jag är sur. Varför? Jag vet inte. Jag är bara så jävla sur. Det kan ha börjat med att det regnade idag som utlovat. Jag som skulle till stranden och få bruna ben. Sedan läste jag en artikel om Maria Svelands nya bok. Den handlar om män som näthatar kvinnor. Då blev jag sur och bitter. Och så längtade jag efter att få läsa boken. Maria i mitt hjärta. Jag går utanför dörren, fortfarande irriterad och sur. Det hjälper inte av att alla ropar "Tjena viting!" efter mig. Eller att precis alla jag möter särbehandlar mig på grund av min hudfärg. Jag vill säga att det är rasism. Men säger jag det högt till någon kommer jag bli gapskrattad åt. Så jag får hålla det inne och bli ännu surare.

När jag kommer hem igen har Familjen Förväntan ställt in min bortglömda disk på rummet. Tack som fan. Nu blev jag glad. Jag blev så glad att jag tog min väska, stolpade ut i regnet och satte mig på första bästa buss härifrån. Sedan in på en bar, svepte ett glas vin. Medicinen och vinet tillsammans gör mig yr. I mitt vredesmod köper jag chips och godis, tar en taxi hem och vill bara vara ifred. Om man får för Familjen Förväntan, förstås.

It does not do to dwell on dreams and forget to live.

Helt plötsligt minns jag saker ur en annan vinkel, önskningar och känslor som inte fanns förut dyker upp. Jag lurar mig själv att vara olycklig. Kanske finns det en förväntan på att saker och ting ska ältas. Jag vill inte älta något som jag i verkligheten aldrig brytt mig märkbart mycket om. Vad hjälper efterhandskonstruktioner, när något ändå är över.

Jag har investerat massor av pengar i en utbildning som ingen vet vad det är. Jag vet inte ens själv vad det är ibland. Men jag vet att jag vet en massa saker. Jag kan en massa saker. Kuriosa. Nu investerar jag massor av mer pengar i en uppsats som kanske ingen kommer att förstå. En uppsats som kanske snarare blir till en kritisk artikel. Inget som garanterar att jag får ett arbete.

Jag är så jävla rädd för att bli arbetslös. Att hamna i någon av faserna. Gå på a-kassa. Eller ännu värre, tvingas ta ett jobb som inte stämmer med min utbildning. Alla pengarna för ingenting. Pengar för saker som finns i min hjärna och kanske glöms bort. Jag såg en film om kärlek ikväll. Sånär som på triangeldrama och kompisbråk fanns det inga problem i filmen. Alla rollerna var välbetalda, välbärgade. Jag vet att det inte är så i verkligheten. Jag har sett det. Jag vet att det finns människor som tvingas ta jobb de inte vill ha. För att man måste jobba. Och då är dessa människor lyckligt lottade. Ska det vara så, att man är lyckligt lottad för att man tar ett jobb man inte vill ha? Jag har själv gjort det, flera gånger. Och jag är så jävla rädd för att göra det igen. Att fastna på en plats där jag inte vill vara. Att förlora.

Och ibland ifrågasätter jag till och med mig själv. Vad är det egentligen jag kan så jävla mycket om? Snälla berätta det för mig.

Han sa: Jag har sett dig när du vandrar
Varje kväll du tänker högt och viftar armar

Den sa: Jag är en blåval, jag kan ta dig härifrån
Från din öde ö, från dina papper och pennor
Du är en förlorare, men du kan gömmas i min mun
En människa är inte tung att bära på

För vad ska det bli av dig

"Du kanske håller på att gå in i väggen", fick jag höra idag. Det och "Du ska inte ta på dig så mycket". Ja, stressen och panikångesten har blivit allt mer påtaglig den senare tiden. Det ska bli skönt att komma härifrån i helgen. Bara jag och Eduardo, och vi ska ha en fin tid.

Angående det här om att ta på sig saker. Jag har kommit fram till att jag kommer alltid att vara min egen chef. Och det är en hård chef, som älskar att pressa. Men samtidigt känner jag inte hur kombinationen goda studieresultat och stort engagemang vid sidan av plus att jag kan ligga och slappa i en vecka om jag så vill går ihop. Jag borde inte vara på väg in i väggen. En chef kan ta dåliga beslut och det har jag svårt att erkänna. Eller att arbeta emot, snarare. Saken är den att det finns också för många bra beslut att fatta. Jag har tagit många bra beslut på sistone.

Ikväll har jag gråtit så att jag hulkade. Lyckligtvis var det något sorgligt på TV, som jag kunde skylla ifrån mig på. Nu känner jag mig uppgiven och en smula likgiltig. Men mest är jag bara trött. Jag har börjat fundera på att träffa en kurator. Hela livet har jag fått lära mig att ha en massa känslor, så här sitter jag nu med alla dem. Men ingen att ventilera dem med, eftersom alla är upptagna av sina egna. Så en kurator kanske vore bra. Klirr klirr i kassan. Vad det egentligen handlade om var att jag vill hem, så fruktansvärt gärna. Jag har riktig hemlängtan. Jag orkar inte med vardagen mer. Och jag orkar inte med att min fina bror, min bästa vän, ska bli sjuk. Det låter egoistiskt och det är det. Om han var frisk skulle jag må bättre. Jag är rädd för att han ska bli sämre. Jag vill bara att vi tillsammans ska vara friska och lyckliga.

Det är såna här dagar jag blir rädd för att tappa greppet. Jag har hört att schozifreni börjar i 20-årsåldern. Men antagligen är det en kombination av att ha varit ensam hemma för länge, sovit och ätit för dåligt, långa och smärtsamma funderingar över den där personen samt en väldigt lång bakfylla. Även tentastress börjar göra sig påmind. Allt jag vill nu är att vara hemma. Vetskapen om att jag inte får komma hem förrän om ett bra tag gör det svårare.

Sail on Silver Girl, 
Sail on by 
Your time has come to shine