Det är inte det att det är just du. Det är inte det att det är någon. Det är just det att jag vet. Jag vet hur det funkar, jag vet hur vi är. Inte nödvändigtvis just du, utan det kan vara vem som helst i min gemenskap. Men jag vet ändå var vi är. Saken med just du är att om jag tappar dig, då har jag ingen. Hade det varit någon, vem som helst, då hade jag gått dit, lika tom som jag gått gem. Och vetat att, jaha, vad var det som var bra med det här då? När jag hade kunnat få en god natts sömn istället. Men hade det varit en som jag vet, en som jag känner, då hade det varit annorlunda.

Alkohol, koffein, sömnbrist, träning, jobb, ta hand om mig själv.

Ödets ironi rakt framför våra ögon.

Saker händer, saker som ingen av oss hade räknat med. Naturligtvis händer allt på samma gång, allt händer när jag inte har tid för saker som händer. Det gör mig förvillad, skapar oreda. Jag har lätt att glömma bort vad det egentligen är som är viktigt nu. Och det här är inte så jävla viktigt, det är en jävla prio två faktiskt. Jag har varit dålig på att studsa två bollar samtidigt, men jag ska försöka hålla i den andra med vänsterhanden denna gång. Släpper jag den så kommer någon annan att ta den. Och jag hatar när folk tar mina grejer.

Ett samtal från dig räcker för att försätta mig i ett apatiskt tillstånd. Det gjorde mig påmind om att du är nära och att du menar allvar. Nu kan jag inte tänka på annat än att jag inte vet var jag står. Och inte var du står heller för den delen. Det är det som är så skrämmande.

Spänningen är så stark att den går nästan att ta på. Vad händer när två poler lämnas ensamma? Plötsligt är jag livrädd. Är det bekräftelse på min betydelse jag söker, eller är det något mer? Ändå står jag här och inväntar rätt tillfälle för mitt drag. Jag älskar en bra match.

Fem personer som ställer upp i vått och torrt. Fem helt oersättliga själar som är de bästa på jorden.

Att vara utan dig är att inte lyssna på José Gonzales och att inte dricka Södergårdste. För tillsammans med dem är jag tillsammans med dig.